Det här med skapandet…

Jag blir aldrig riktigt klok på hur skapandeprocessen fungerar i min hjärna. När jag väl plitar ner noterna på pappret (ok, i datorn) går det ofta i en rasande fart och min man kommenterar alltid hur fantastiskt snabb jag är på att komponera. Men ÄR jag verkligen det?? Jag har nämligen börjat misstänka att det pågår utdragna processer i min hjärna i månader innan jag ”föder” ut tonerna till allmän beskådan. Man kanske kan säga att jag har snabba förlossningar, men själva graviditeterna är nog rätt långa, tänk toppen av isberget etc… Mitt snart färdiga (hoppas jag) verk för gitarr och flöjt, beställt av Sareidah Hildebrand och Joakim Lundström statuerar ett lysande exempel på hur det funkar när jag får i uppdrag att komponera något. Jag tror att allt har med deadline att göra. Vi kom överens om att jag skulle föda stycket innan jag föder bebisen. Detta bestämde vi redan i augusti, då jag kände mig väldigt inspirerad och bestämde grunderna för verket. Tänkte att det här fixar jag ju lätt som en plätt, klart till oktober! Men vad hände? Jo INGENTING. Min hjärna blev bara förvirrad och visste varken ut eller in när jag försökte skapa vid pianot. Jag bestämde mig tillslut efter veckor av böljande våndor för att strunta i alltihop ett bra tag. För nånstans långt nere i magen hade jag en känsla av att det pågick en djupt undermedveten men produktiv process. Den var helt oforcerbar, och jag kunde inget göra. Ungefär som en graviditet. Lita till att allt flyter på som det ska, för det gör det. Jag bestämde mig för att inte göra något på stycket förrän i januari, när det började bli lite tight om tid så att säga. Och nu minsann har jag jobbat intensivt några dagar och allt känns lätt och självklart! (Med jämna mellanrum i alla fall.) Men är det det? För plötsligt måste jag pausa igen, det får inte gå för fort! Nu räcker det för idag. Inte forcera, då brister det. Men just det här med tidspressen på slutet är för min del helt avgörande har jag märkt. Jag får bara inte till det om jag inte har kniven mot strupen, det är liksom slöseri med tid att försöka föda barn i 5 månader. Bebis eller komposition, den måste liksom växa till sig där inne innan förlossningen sätter igång! Fröet måste sås tidigt, och sen måste naturen få ha sin gång… Tålamod och tillförsikt.

Professor Bodil Jönsson talar om begreppet ”ställtid” och det är verkligen något jag använder mig av. Tror det är viktigt att inte bli skrämd av behovet av ställtid, utan ge det utrymmet till sin hjärna, och kanske samtidigt passa på att ha lite skoj på annat håll så länge? Jag har tidigare i livet varit extremt snål med ställtid till mig själv, det är nog lätt hänt för en hyperaktiv jävel som mig. Dock har det bara resulterat i forcerade processer som i slutändan inte alls burit den frukt jag önskat utan snarare bara skadat mig både själsligt och fysiskt. Hårfin balansgång det där… Tar väl hela livet att lära kan jag tro!

Så stanna upp allihopa där ute, käka en semla och koppla av!

Over and out.

Em

2 reaktion på “Det här med skapandet…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>