Mer intuition till folket!

Både som musiker och barnmorska krävs en högt utvecklad intuition. En blandning av stort teknisk och teoretiskt kunnande, kombinerat med djup kontakt med sin intuition utgör hörnstenarna för både konstnärsyrken och vårdyrken, oavsett exakt inriktning. Dock tycker jag tyvärr att man ofta kan sakna just intuitionsbiten både hos musiker och inom vården. Det finns ofta stor kunskap, tekniskt och teoretiskt, men det är som att man inte på musiker- och medicinutbildningar nog betonar vikten av att elever utvecklar sin intuition; alltså magkänslan och tilliten till vad den där rösten inuti egentligen säger. (Givetvis jobbar intuitionen parallellt med det tekniska och teoretiska kunnande vi tillgodogör oss, och vi kan inte enbart förlita oss på magkänsla…)

Jag tror att alla människor föds med en fantastiskt högt utvecklad intuition. Tyvärr får allt för många barn tidigt lära sig att stänga av kontakten med sitt inre, och sitt känsloliv. Vi tvingas t.ex. in i mallar för hur flickor/pojkar ska vara, och här i Sverige härjar tyvärr också jantelagen som en svårutrotad epidemi. Vi är så rädda för att vara annorlunda, och vi är rädda att våra barn ska vara annorlunda. Därför strävar vi efter att hitta någon slags kollektiv sanning och känsla, som ingen egentligen kan relatera till på riktigt, just för att den blir en kompromiss! Det vore kanske bättre om vi kunde mötas i varandras trygga och starka självkänslor, och där samsas om verkligheten…?

En känsla kan egentligen aldrig vara fel, det går inte att tala så om känslor. De kan vara missvisande, och ställa till oreda, men det går inte att benämna dem som rätt och fel. Känslor vill helt enkelt säga oss något.

För att guida våra barn till en stark självkänsla och intuition menar jag att det är oerhört viktigt att vi bekräftar deras känslor, och inte sätter etikett på känslorna som rätt eller fel. När vi förstått hur de upplever något måste vi sen hjälpa dem att handskas med och tolka sin känsla. Vi kan aldrig någonsin lägga en värdering i hur barnen känner! Då skambelägger vi dem och förstör hela grunden för deras självkänsla! DÅ låser vi också många dörrar till deras fortsatta själsliga utveckling, och skapar istället intolerans och snäva tankebanor… Tyvärr ser man det här redan hos dagisbarn, det gör mig arg och ledsen!

Jag skiter i om min son blir en superviolinist eller hjärnkirurg! Det enda jag vill är att han är sann mot sig själv, och blir en snäll, god och empatisk människa.

God helg!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>