Tröttheten man kan försvinna i

Att ha spädbarn, och småbarn rent generellt, är otroligt utmattande. Jag har blivit ganska bra på att förtränga det när jag känner mig pigg, och har energi – (vilket jag timvis har mycket av!) men jeezus så urmjölkad (bokstavligen och bildligt) man känner sig där emellan. Jag är till för allt och alla, utom mig själv. Så känns det. Jag har t.o.m. läst att vi ammande mammor har nåt slags självuppoffrande hormon som gör att vi ännu lättare, ja i princip gladeligen, sätter oss själva åt sidan. Vi håller på så tills själen får panik och börjar skrika hysteriskt. Hjälp! Ge mig luft och låt mig vara. Vara mig själv! Det värsta är att då smyger sig hela det sedan många månader förtryckta filosoferandet om ”vem är jag?!” sig på och paniken blir ännu större. Det kanske är naturen som tänkt ut det så – straffet för att man tar sig lite eget utrymme, haha!

Vi har tur på alla vis – vår lilla dotter äter och sover (sparsamt men gott) och däremellan ät hon en glad skit. Storebror är som en helt vanlig 3,5-åring med ups and downs; underbar på alla vis. Ändå känner vi vuxna oss helt knäppa av trötthet just nu. Man får ta en dag i taget, ett litet steg för nån annan men ett stort steg för mig. Tvinga mig själv att sova – imorgon känns det bättre; du får plats i ditt eget liv; jag lovar. När tankarna snurrar för mycket finns det bara en sak att göra; lösa ett halvt sudoku och känna sömnen komma krypande som en målmedveten snigel.

Imorgon är en annan dag, och solen går åter upp…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>