Virvlande vår!

Virvlande vår!

Jag har fortfarande inte fattat att han är här hos oss nu. I vårt underbara hus. Här står Sten och glänser! Stenhammars Bechstein (B-flygel) från 1893 är en av mina bästa vänner. Trots att den är helt orenoverad så har den fortfarande jämn klang, en mjuk och fyllig men ändå distinkt och tydlig ton. Jag vågar inte tänka på hur den kommer bli efter renoveringen. Att komponera har fått en ny innebörd för mig, och jag inbillar mig att jag hela tiden får små tips och trix från min vän… Så nära men ändå inte. I april åker vi till Göteborg en sväng, (jag hänger på när Kungl.Filharmonin har miniturné dit och Emil spelar) och då ska jag ta mig till Majorna och lägga en blomma på hans grav. Ett tack, lite kärlek och en tår för att tiden är så i vägen ibland! Det är dock en av premisserna vi människor har. Fångade i tiden. Men sen?

Äntligen är nästan all praktik över för i vår! Nu njuter jag av att tänka på uruppföranden i maj, pillande med klarinettkonsert (ett projekt som vuxit långsamt långsamt i god jord), införande av handskrivna noter i Sibelius, etisk reflektion kring människa/teknik/medicin, en underbar sommar till på förlossningen, uppsatsansats inför hösten, och kanske en liten stund med Bach och fiolen…

Blir alltid så lugn av Bach.

Nu: FOKUS!

Flow

Vad är flow? För mig är det ett tillstånd av total koncentration; tyngdlöshet och riktning på samma gång. Det är som om naturens lagar upphör att gälla, och jag kan gå framåt bakåt upp ner var helst jag vill i tid och rum. Som om jag har min alldeles egna Tardis. Alla borde se Doctor Who. Fantastisk BBC-produktion om människlighet, rymden och livet. Humor och allvar blandas, och våra vanliga tankevägar omprövas. Varför inte?

Doktorn, en 900 år gammal snubbe, reser runt i sin Tardis (som har formen av en brittisk Police Box från 60-talet) and it’s bigger on the inside! Han vill helst ha med sig en mänsklig kompanjon, platonisk sådan. Bara det, en serie utan hångel och tjafs lämnar utrymme för så mycket mer! (Ok lite hångel får man, men inte primärt från doktorn).

Fantasin har inga gränser, och det är rätt skönt att det får vara så.

Allt tickar på i övrigt. Uruppföranden, arrangörsjobb och notutgivning står på agendan framöver. Looking forward!!

På Karolinska läser vi just nu akutsjukvård, vilket jag älskar. Allvar och agera under press, det är utmanande och utvecklande! På så vis liknar yrket väldigt mycket musikerns; there is no turning back och det är bara att agera.

Att hitta fokus i en påfrestande situation, det är en vacker konst.

Over and out med ett citat:

”We are all just stories in the end, just make it a good one, eh?” – The Doctor

 

Starting to spread around the world…

Det är fantastiskt nu för tiden! Tänk vad folk fick slita för att få sin musik spridd förr om åren… Med internets hjälp kommer man långt på ett helt annat sätt idag! Häromdagen kontaktades jag av Donald Oehler, Professor of Music at the University of
North Carolina. Han ville inkludera flera av mina verk i sin programkatalog! Vilken ära. Jag kunde snabbt och smidigt skicka över filerna till honom, tänk bara hur mycket krångligare det hade varit för 70 år sen?! Bara att ens få kontakt…! Hade han någonsin fått veta vem jag var…?

I somras spelade Dalecarlia Clarinet Quintet mitt stycke ”Song about Em” under en turné på Nya Zeeland, vilken ära att få representeras av så fantastiska musiker!

Jag är ju verkligen en periodare när det gäller vad jag sysslar med om dagarna. Ena dagen är jag på Förlossningen på Karolinska Sjukhuset och hjälper urstarka kvinnor att föda sina älskade barn, medan jag andra dagen sitter vid pianot eller med fiolen och dyker djupt djupt ner i mitt eget inre, för att hitta de melodier och klanger som bor inom mig… Vilken välsignad tillvaro!

Som födande kvinna känner man sig inte så modig alltid, men det är ändå där, på förlossningen, som jag sett det absolut största modet! Som en mamma mot slutet sa: ” Jag vågar inte! Men jag gör det ändå, för att jag måste.” Så jävla fint. Det summerar livet. Vi måste vidare, vare sig vi vågar eller inte. Så följ dina drömmar!! Släpp kontrollen och det kända! Följ din magkänsla och din inre kompass. Allt blir bra.

Nu ska jag göra en äggmacka. Det säger min magkänsla.

Over and out!

Em

När nya stjärnor tänds…

Jag får inte tid att samla mina tankar så ofta. Särskilt inte för ett genomtänkt blogginlägg. Kanske behöver inläggen inte vara så genomtänkta som jag tror… Bättre att låta tankar flöda och bara skriva.

Sommaren har varit magisk. Jag känner att jag är precis på rätt spår. Har haft konserter och komponerat, börjar hitta tillbaka till spelglädjen, (den bekymmerslösa!) jag hade som barn, och jag känner mig plötsligt så fri när jag musicerar. Vågar chansa. Släpper rädslor! Det mest magiska med hela sommaren har dock varit dagarna och kvällarna som undersköterska på förlossningen. Karolinska i Solna. Jag har helt klart hamnat i himmelriket! Jag får om och om igen vara med när människor möter sina livs största ögonblick! Nya liv, varma, blöta och ivriga på att ta sitt första andetag! Det känns så ofattbart stort, och inspirerar mig något enormt! Det är för stort för att beskrivas i ord. Kanske kan man komma närmre genom musik?  Nästan alltid går det bra, men ibland ibland gör det inte det. Då står man vid en annan avgrund, bottenlös och svår att ta in. Jag kan inte föreställa mig hur det måste vara för de familjer som råkar ut för tragedin att förlora ett litet barn… Dock vet jag nu att det inte längre skrämmer mig att möta även dessa situationer. Det finns inte alltid något att säga, men man kan finnas där, inte vända bort blicken.

Jag är så tacksam att jag vågat ta steget och göra detta tvära kast i livet. Barnmorska, snart är det jag.

Många frågar mig var jag tänkt jobba mellan sjuksköterskeutbildningen och barnmorskeutbildningen… Man måste ju ofta jobba ett tag som ssk för att komma in på barnmorske-utb… men i ärlighetens namn så vill jag bara vidare! Kommer att söka vidare direkt och hoppas på att alla mina högskolepoäng kanske kan ta mig in på barnmorske-utb genom något litet kryphål eller så, trots brist på arbetade år som sjuksköterska.

Jag har också märkt att jag brinner extra mycket för amningsfrågor! Där känner jag att det finns mycket att göra, när det gäller stöd till nyblivna föräldrar, uppföljning av amningen efter BB-tiden, samt inte minst gällande möjligheten att kunna donera bröstmjölk! Ser med spänning fram emot allt just nu. Ja, livet!!

Imorgon jobb på Karolinska igen, sen flytt till vårt stora drömhus om ett par veckor, dagisinskolningar, gigs, skolstart m.m… En salig röra, som smakar väldigt gott!

Hemma-mamma VS jobb-mamma

Balans i detta är eftersträvansvärt och absolut nödvändigt för att må bra. I alla fall för mig.

Jag älskade att vara hemma och vara mammaledig. Men samtidigt började jag tillslut bli lite less på att inte få komma vidare med allt annat i livet, min musik, mina studier och ja… Det är så dubbelt det där. Ofta längtar man ju också efter det man inte har… :) Emil önskade inget hellre än att få vara hemma och lossa upp jobb-kedjorna kring midjan en aning, och jag kände precis tvärtom! Ge mig lite intellektuella utmaningar och tid att ta mig an dem!! Så fint att man byts av, halvvägs liksom.

Sen kom verkligheten ikapp! Verkligheten den ljuva!! För som alla vet, ser planering alltid bäst ut på pappret. Så nu sitter jag här, maken är på turné (hoppas ni har det riktigt härligt Emil och Peter!) och jag har hand om två sjuka barn och en ständigt växande hög tungt plugg. Nu råkar jag faktiskt fixat till mig lite barnvakt i form av en TV och en farmor, men ändå har jag rysligt svårt att motivera mig till att stoppa ner näsan i böckerna. Drömmer om sommaren på förlossningen, ett delmål jag haft SÅ länge, och som snart blir verklighet!! Drömmer om ett stort fint hus, drömmer om att sova en hel natt (eller två), drömmer om allt härligt min familj ska göra tillsammans, drömmer om de vackra tulpaner jag ska köpa idag, eller imorgon, eller sen… Funderar mindre på det som varit, trots att jag redan levt så mycket. Just nu är riktningen så otroligt mycket FRAMÅT! Måste verkligen påminna mig om här-och-nuet… för trots allt så skriver sig inte tentan själv den 28/2. Och lägenheten städar sig inte heller själv. Särskilt inte när maken är bortrest. FOKUS EMMY!!!! (inte min starkaste sida alltid)

Slut på tankar. (Låtsas vi.)

Em

Nu virvlar livet igång igen!

Spännande tider! Det händer så mycket på alla plan! Skolan har dragit igång igen, och det känns verkligen inte som om det var så länge som ett år sen sist. Var rädd att jag skulle glömt en massa anatomiskt och fysiologiskt, men det sitter konstigt nog fint på plats i hjärnan precis där jag la det innan jag gick på föräldraledighet. Nu läser vi patofysiologi och trots att kursen är rätt tung, så älskar jag det! Kalla mig knäpp. Men det är så himla intressant! NÖRD. Jag vet.

Gigsen har börjat trilla in, och även kompositionsmässigt händer det grejer. I februari och mars kommer min musik att spelas på Musikaliska (Nybrokajen 11) – Haga Duo framför bl.a. Tintomara kl 16! Innan dess kommer vi att ha ett offentligt tonsättar-musiker-samtal på scenen. Då kommer vi att tala kring, och diskutera hur skapandeprocessen oss emellan går till m.m. Längre fram, den 8 mars kommer även ett par stycken som jag skrivit för violin och piano framföras i Hedvig Eleonora Kyrka av bl.a. Gentilia Pop.

I sinnet har även nästa komposition börjat ta form. Solo-cello. Elegi över Tre vise män. De fattas mig alla tre, så att det gör ont! Mina tre älskade teatergubbar är borta, i alla fall från denna jord. Det känns helt absurt, men så är det. Allihopa på mindre än tre år… Jag ska ge dem var sitt tema, och sen hoppas jag att de är hos mig då och då, och ser till att stycket blir som det ska. Janne, Pliggen och Perka – gör nu himlen till en livad plats!

Herregud tiden rusar!

Åh! Jag som tänkt blogga en massa! Mammaledigheten med en energisk unge samt en snart 4-årig gosse som är på dagis max 25 h i veckan lämnar inte mycket tid för annat än det mest nödvändiga. Det bekräftar återigen det jag tänkt så många gånger sen jag blev mamma: inget yrke i världen är jobbigare än att själv ta hand om barn på heltid! Jag har lite svårt att förstå de pappor som anser att mamman själv ska ta nätterna, eftersom hon ändå är ledig, och han behöver sova för att orka jobba. Det krävs MINST lika mycket sömn för den som är hemma med barnen. Som tur är har jag en smart och jämställd man som delar allt hushållsarbete med mig. Nätterna blir ju naturligt mer att jag tar, eftersom jag ammar… Men om en blöja behövs bytas mitt i natten eller något annat, så tar Emil alltid det. Han går upp med barnen om de vaknar väldigt tidigt, och låter mig sova lite extra de morgnar det är möjligt. Han ger mig fotmassage på kvällarna och frågar varje dag hur jag haft det när han kommer hem. Jag är lyckligt lottad!! Och totally exhausted :)

Vår dotter är en energisk liten skit, 8 månader gammal och totalt ointresserad av att krypa. Hon kan sitta och snart gå, men inte någonting där emellan: t.ex. krypa, resa sig upp eller liknande. Således måste vi resa henne upp och gå runt med henne (hållandes hennes händer), helst hela dagarna, för att hon ska vara nöjd. Tokunge!

Vill tipsa om appen WonderWeeks till alla bebisföräldrar! Helt fantastisk om barnets utvecklingskriser det första året. Mycket träffsäker, och peppande under de gnälliga knasperioderna…

Mitt stycke Tintomara har nu både uruppförts och återuppförts flera gånger i Sverige såväl som i Australien. Snart ska jag och Vilde besöka Sareidah och Joakim (Haga Duo) i Haga och förhöra dem om framgångarna! Känns fantastiskt att allt gått så bra!

Emils uruppförande med GSO/Lindberg av Christian Lindbergs Klarinettkonsert ”Herr Grönstedts underliga drömmar” blev också en kanonsuccé! Vi hade en fantastisk vecka i Göteborg med fina middagar och underbara möten, både nya och gamla! Bl.a. mysiga stunder med vänner från åren på stadens musikhögskola samt en oförglömlig middagsbjudning hos Peter Schéle, med Göteborgs bästa utsikt och champagne!

Och slutligen en liten reflektion; många har frågat mig om skillnaderna yrkena emellan (musiker vs. barnmorska), men jag ser också många likheter. Att musicera är att varsamt känna in och reagera på varandra; att hitta ett slags osynligt fokus tillsammans. Det innebär också att våga kasta sig ut i något okänt, utan vetskap om exakt vad som kommer att hända. Att befinna sig i något slags gränsland. Detta tycker jag mycket liknar upplevelsen av graviditet och förlossning. Eteriskt och vackert.

På återhörande, mer snart än senare…. :)

Sommaren…

…är inte slut än verkar det som. Kan inte minnas sist vi hade en så ljuvlig septembermånad! Njut och tanka ljus inför det mörker som så obönhörligt är på ingång. Jag har tänkt skriva ett längre inlägg om sommaren som gått, vad för spännande jag har haft för mig! :) Men det får bli om någon vecka eller så. Till helgen uruppförs Tintomara, och jag grämer mig så att jag inte kan vara där! En Londonresa, inbokad sen länge, är i vägen. Jag kommer dock finnas där mentalt, andligt och kärleksfullt vilande. Tintomara håller mig i handen!

På återhörande.

Em

Musikmagasinet – Med utvidgade sinnen sänds idag igen!

Idag sänds reprisen av Birgitta Tollans programserie ”Med utvidgade sinnen” från Musikmagasinet i SR P2, 2009. Missar man programmet kan man lyssna på webben, eller ladda ner som pod, 30 dagar framåt. I programmet medverkar bl.a. jag och min man, klarinettisten, Emil Jonason. Programmen är otroligt fina och spännande, och just vi talar om hyperaktivitet och musik i kombination :) Ni kan höra flera av mina stycken spelas! Vi fick otroligt fin respons på programmet när det sändes för snart 4 år sedan, så det ska bli kul att höra hur folk upplever det nu!

Det känns ändå lite läskigt att det ska sändas igen, för jag är inte helt säker på att jag känner precis så nu, som jag kände för fyra år sen, haha! Det var ju innan Teddy föddes och i flera avseenden känner jag mig verkligen som en helt ny person nu. De magiska förlossningarna, föräldrablivandet; den metamorfos man går igenom för att bli mamma är definitivt inte bara fysisk, och mötena med alla nya människor på Karolinska; studiekamrater, patienter och personal, har verkligen förändrat mig i grunden. På alla möjliga vis har dessa upplever också fördjupat mitt skapande ytterligare, och jag är djupt tacksam för varje av dessa ögonblick.

Jag tänker på alla fina människor jag haft hos mig på vägen, gamla vänner och patienter jag bara fick känna en kort stund, som inte längre finns i sina kroppar här på jorden… Saknad men också glädje för den vishet de gav mig. Tacksamheten för tacksamheten! Ibland tänker jag att jag nu för tiden kanske är för nöjd med livet? Är det inte känslan av missnöje och frustration som driver oss framåt? Förut kanske jag kände så. Men i nästa sekund inser jag att dessa två saker, förnöjsamheten i nuet och hungern att komma framåt, kan existera parallellt. Jag är så otroligt lycklig här och nu över min familj, mina vänner, mitt musikerskap och mitt barnmorskeblivande; livet. Ändå drivs jag framåt i en rusande fart av törsten efter mer mer mer! Men jag tror att det är möjligt att hålla det tempot just för att jag inte är rädd för att kliva åt sidan och ta en paus. Jag är inte längre rädd för att stå still ett slag, som jag var förut. För nu vet jag att i stillheten finns också det som jag håller av allra mest. Det största finns redan inom oss, och är inget vi behöver jaga efter. Se bara på ett litet spädbarn, i de ögonen finns allt.

Ok, återkommer med eventuella dementeringar efter att programmet sänts, haha!

Over and out // Em

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=2960&grupp=9811

Tröttheten man kan försvinna i

Att ha spädbarn, och småbarn rent generellt, är otroligt utmattande. Jag har blivit ganska bra på att förtränga det när jag känner mig pigg, och har energi – (vilket jag timvis har mycket av!) men jeezus så urmjölkad (bokstavligen och bildligt) man känner sig där emellan. Jag är till för allt och alla, utom mig själv. Så känns det. Jag har t.o.m. läst att vi ammande mammor har nåt slags självuppoffrande hormon som gör att vi ännu lättare, ja i princip gladeligen, sätter oss själva åt sidan. Vi håller på så tills själen får panik och börjar skrika hysteriskt. Hjälp! Ge mig luft och låt mig vara. Vara mig själv! Det värsta är att då smyger sig hela det sedan många månader förtryckta filosoferandet om ”vem är jag?!” sig på och paniken blir ännu större. Det kanske är naturen som tänkt ut det så – straffet för att man tar sig lite eget utrymme, haha!

Vi har tur på alla vis – vår lilla dotter äter och sover (sparsamt men gott) och däremellan ät hon en glad skit. Storebror är som en helt vanlig 3,5-åring med ups and downs; underbar på alla vis. Ändå känner vi vuxna oss helt knäppa av trötthet just nu. Man får ta en dag i taget, ett litet steg för nån annan men ett stort steg för mig. Tvinga mig själv att sova – imorgon känns det bättre; du får plats i ditt eget liv; jag lovar. När tankarna snurrar för mycket finns det bara en sak att göra; lösa ett halvt sudoku och känna sömnen komma krypande som en målmedveten snigel.

Imorgon är en annan dag, och solen går åter upp…