Försommartankar

Hej igen!

Nu är jag tillbaka. Åtminstone en aning. Ett magiskt år har gått. Nu är vår lilla Vilde tre månader och det var ganska exakt ett år sen hon blev till och började växa i min mage… Förlossningen på BB Stockholm var en fantastisk och i princip enbart en positiv upplevelse, något jag är djupt tacksam för. Som andragångsföderska vet man mycket mer hur man vill ha det, och känner sin kropp bättre. Att föda barn sägs ju vara det mest smärtsamma man kan göra, och jag kan lätt skriva under på det. Jag trodde bokstavligen att jag skulle dö den här gången, och det intressanta är att jag såg fram emot det. Vad som helst tyckte jag då, var bättre än att stanna kvar i den smärtan. Ändå kunde vi t.o.m. skratta och skoja mellan värkarna. Tvära kast. Dödligt allvar och fest på samma gång! Det var ju Vildes födelsedag! Kanske handlar den här känslan av att dö om att släppa så totalt som man aldrig gjort förr på kontrollen…? Vad kommer sen liksom? I normala fall kanske vi tror att vi kan släppa på kontrollen, men gör vi någonsin det helt och fullt? Vi vill gärna tro det i alla fall, men jag tror inte det. När vi föder då MÅSTE vi göra det. Ja vi tvingas till det, och naturkrafterna tar över vår kropp. Vissa kallar det Gud. Andra kallar det kemi. Jag kallar det helt enkelt för livskraft. Att våga möta och gå in i kraften. Lita på att kroppen inte går sönder, för det gör den inte. Det bara känns så. Trots den enorma smärtan, känner i alla fall jag att jag aldrig skulle vilja vara utan upplevelsen, tvärtom. För trots upplevelsen av smärtan så vet vi innerst inne att den inte är farlig, utan hjälper vårt barn att födas fram. När vi dessutom får omges av värme och kärlek från dem som finns runt om oss, så klarar vi mer än vi någonsin kunnat föreställa oss! Båda mina förlossningar har varit de mest intensiva upplevelser jag haft av att finnas till, och inget kan jämföras med dem. Det är djupt andliga upplevelser, och man befinner sig i en helt annan dimension som födande kvinna. Alla föder på sitt eget sätt, och det går inte att jämföra en födande kvinna med en annan.

Vildes förlossning gick väldigt fort. Det hade jag i och för sig väntat mig. Men ändå. Jag tvekade att ringa in, ville inte vara till besvär. Ring, sa Emil. Okej då, sa jag och ringde. Helt hanterbart sa jag, fast visst var det jobbigt. Kom in när du vill, sa de på BB Stockholm. Vi åker in, sa Emil. Nej då, sa jag. Ville inte bli hemskickad. Vi åker in, sa Emil. Okej då… sa jag. Kl.18.20 åker vi. Jag skäller på Emil som kör för fort i Södra Länken. Vid Norrtull känns det som om någon stor grävmaskin med järnklor försöker ha av mig på mitten. Jag tänker att det kanske är maskinerna som bygger nya Karolinska som inte ville gå på helg riktigt än, fast de flesta gillar att vara lediga på fredagkvällar. De kanske vill ha OB…? Men nej, ingen maskin inne i bilen. Vid Hagaparken frågar jag Emil om det är långt kvar, fast jag vet precis hur långt det är kvar. Vid Danderyds Sjukhus kör Emil fel och jag blir galen. Det tar inte mer än 30 sek att vända tillbaka, vilket jag trott, så jag skriker åt Emil att stanna vid övergångsstället och låta två slöa tonåringar gå över. Intressant hur laglydig jag blir av att föda barn. 19.00 blir vi inskrivna och hej vad det går. Lustgas ber jag snällt. Sen kan man sammanfatta resten som att jag ömsom skrattar, ömsom skriker att nu dör jag (ok, inte när jag sa det förra gången, men NU DÖR JAG) och däremellan försöker ragga sommarjobb som undersköterska på BB Stockholm till sommaren 2014. Vilde tittar ut vid 20.45.  HEJ HEJ! På internationella kvinnodagen och allt! Bara för det väljer jag att sätta en blå födelsenål, och inte en rosa, på bebistavlan över hur många som fötts på BB Stockholm i år.

Nu är det juni och underbar försommar. Den här veckan är min första trevande arbetsvecka. Känns härligare än jag vågat tro! Emil tar hand om Vilde, så mycket han kan och jag matar när det behövs. Allt har sin tid. Hoppas bli klar med flöjt- och gitarrstycket till Sareidah Hildebrand och Joakim Lundström. Snart blir det workshop ihop och uruppförandet blir i augusti, och sen uppförs stycket på en stor Australienturné under hösten. Watch out for more info!

Den 6 juli kl 12.03 sänds även en repris i P2 av Birgitta Tollans program ”Med utvidgade sinnen” om bl.a. mig och Emil. Programserien började sändas nu redan i lördags, och alla program kommer att finnas att lyssna på i SR Play. Det är superfina intervjuer och musik i alla programmen, så lyssna lyssna!

Over and out!

 

Det här med skapandet…

Jag blir aldrig riktigt klok på hur skapandeprocessen fungerar i min hjärna. När jag väl plitar ner noterna på pappret (ok, i datorn) går det ofta i en rasande fart och min man kommenterar alltid hur fantastiskt snabb jag är på att komponera. Men ÄR jag verkligen det?? Jag har nämligen börjat misstänka att det pågår utdragna processer i min hjärna i månader innan jag ”föder” ut tonerna till allmän beskådan. Man kanske kan säga att jag har snabba förlossningar, men själva graviditeterna är nog rätt långa, tänk toppen av isberget etc… Mitt snart färdiga (hoppas jag) verk för gitarr och flöjt, beställt av Sareidah Hildebrand och Joakim Lundström statuerar ett lysande exempel på hur det funkar när jag får i uppdrag att komponera något. Jag tror att allt har med deadline att göra. Vi kom överens om att jag skulle föda stycket innan jag föder bebisen. Detta bestämde vi redan i augusti, då jag kände mig väldigt inspirerad och bestämde grunderna för verket. Tänkte att det här fixar jag ju lätt som en plätt, klart till oktober! Men vad hände? Jo INGENTING. Min hjärna blev bara förvirrad och visste varken ut eller in när jag försökte skapa vid pianot. Jag bestämde mig tillslut efter veckor av böljande våndor för att strunta i alltihop ett bra tag. För nånstans långt nere i magen hade jag en känsla av att det pågick en djupt undermedveten men produktiv process. Den var helt oforcerbar, och jag kunde inget göra. Ungefär som en graviditet. Lita till att allt flyter på som det ska, för det gör det. Jag bestämde mig för att inte göra något på stycket förrän i januari, när det började bli lite tight om tid så att säga. Och nu minsann har jag jobbat intensivt några dagar och allt känns lätt och självklart! (Med jämna mellanrum i alla fall.) Men är det det? För plötsligt måste jag pausa igen, det får inte gå för fort! Nu räcker det för idag. Inte forcera, då brister det. Men just det här med tidspressen på slutet är för min del helt avgörande har jag märkt. Jag får bara inte till det om jag inte har kniven mot strupen, det är liksom slöseri med tid att försöka föda barn i 5 månader. Bebis eller komposition, den måste liksom växa till sig där inne innan förlossningen sätter igång! Fröet måste sås tidigt, och sen måste naturen få ha sin gång… Tålamod och tillförsikt.

Professor Bodil Jönsson talar om begreppet ”ställtid” och det är verkligen något jag använder mig av. Tror det är viktigt att inte bli skrämd av behovet av ställtid, utan ge det utrymmet till sin hjärna, och kanske samtidigt passa på att ha lite skoj på annat håll så länge? Jag har tidigare i livet varit extremt snål med ställtid till mig själv, det är nog lätt hänt för en hyperaktiv jävel som mig. Dock har det bara resulterat i forcerade processer som i slutändan inte alls burit den frukt jag önskat utan snarare bara skadat mig både själsligt och fysiskt. Hårfin balansgång det där… Tar väl hela livet att lära kan jag tro!

Så stanna upp allihopa där ute, käka en semla och koppla av!

Over and out.

Em

Mer intuition till folket!

Både som musiker och barnmorska krävs en högt utvecklad intuition. En blandning av stort teknisk och teoretiskt kunnande, kombinerat med djup kontakt med sin intuition utgör hörnstenarna för både konstnärsyrken och vårdyrken, oavsett exakt inriktning. Dock tycker jag tyvärr att man ofta kan sakna just intuitionsbiten både hos musiker och inom vården. Det finns ofta stor kunskap, tekniskt och teoretiskt, men det är som att man inte på musiker- och medicinutbildningar nog betonar vikten av att elever utvecklar sin intuition; alltså magkänslan och tilliten till vad den där rösten inuti egentligen säger. (Givetvis jobbar intuitionen parallellt med det tekniska och teoretiska kunnande vi tillgodogör oss, och vi kan inte enbart förlita oss på magkänsla…)

Jag tror att alla människor föds med en fantastiskt högt utvecklad intuition. Tyvärr får allt för många barn tidigt lära sig att stänga av kontakten med sitt inre, och sitt känsloliv. Vi tvingas t.ex. in i mallar för hur flickor/pojkar ska vara, och här i Sverige härjar tyvärr också jantelagen som en svårutrotad epidemi. Vi är så rädda för att vara annorlunda, och vi är rädda att våra barn ska vara annorlunda. Därför strävar vi efter att hitta någon slags kollektiv sanning och känsla, som ingen egentligen kan relatera till på riktigt, just för att den blir en kompromiss! Det vore kanske bättre om vi kunde mötas i varandras trygga och starka självkänslor, och där samsas om verkligheten…?

En känsla kan egentligen aldrig vara fel, det går inte att tala så om känslor. De kan vara missvisande, och ställa till oreda, men det går inte att benämna dem som rätt och fel. Känslor vill helt enkelt säga oss något.

För att guida våra barn till en stark självkänsla och intuition menar jag att det är oerhört viktigt att vi bekräftar deras känslor, och inte sätter etikett på känslorna som rätt eller fel. När vi förstått hur de upplever något måste vi sen hjälpa dem att handskas med och tolka sin känsla. Vi kan aldrig någonsin lägga en värdering i hur barnen känner! Då skambelägger vi dem och förstör hela grunden för deras självkänsla! DÅ låser vi också många dörrar till deras fortsatta själsliga utveckling, och skapar istället intolerans och snäva tankebanor… Tyvärr ser man det här redan hos dagisbarn, det gör mig arg och ledsen!

Jag skiter i om min son blir en superviolinist eller hjärnkirurg! Det enda jag vill är att han är sann mot sig själv, och blir en snäll, god och empatisk människa.

God helg!

Nytt år, ny hemsida, ny kreativitet och inte minst – ny bebis!

En fantastisk föreläsare, Stefan Sagmeister, berättar på Ted.com om hur han tar ledigt vart sjunde år från sitt företag och reser långt bort och bara gör något helt annat. Sen kommer han tillbaka till verkligheten efter 12 månader, full av helt nya idéer, lust, energi och glädje! Detta, menar han, resulterar i en fantastisk utveckling för företaget, och inte minst för honom själv! Nu har ju inte alla människor möjlighet att göra precis som han, men det är en otroligt spännade idé tycker jag. Just i mitt fall var Teddys första år i livet ett riktigt sådant år. Jag kom på en massa nya idéer och insåg också vad jag mer ville ha ut av livet. Mitt behov (ja, för jag vill absolut kalla det för behov) att bli barnmorska föddes och växte sig allt starkare tillsammans med Teddy. Nu, efter ett år på Karolinska Institutet känns livet HELT på rätt spår! Jag har fått mer energi och kreativitet att komponera, och mitt eget musicierande som violinist känns mer lustfyllt och enkelt än på många många år… Jag har upptäckt så många nya sidor hos mig själv, och träffat en massa spännande, härliga och utmanande människor. Tid för reflektion är verkligen en gåva man kan ge sig själv. Resultatet blir styrka och välbefinnande. Nu kommer ett nytt sådant år och jag ser fram emot det med spänning! Vi får en ny liten bebis i mars, och vem vet vad som väntar…?

Om drygt en vecka är jag klar med min andra termin på Karolinska, då väntar nedvarvningsveckor och färdigställande av mitt verk ”La Tournerose” för flöjt och gitarr, baserat på Carl Jonas Love Almqvists bok ”Drottningens Juvelsmycke”. Det är en helt underbar historia, och som Stockholmare är det också ett ljuvligt porträtt att läsa, om den stad som är min… Rekommenderas.

Nu väntar de sista dagarnas praktik på Stureby Vård och Omsorgsboende. Hade aldrig i min vildaste fantasi trott för tio år sen att jag skulle stå och ta blodprov/slänga käft med underbare och demente farbror Bertil, 92 bast, en kall januaridag som denna. Det ingick inte i min gudomliga plan för mig själv liksom. I den fanns nog bara musiken just då. Men nu står jag här, snart tvåbarnsmamma, ej fyllda 30, på ett demensboende och känner mig lyckligare än någonsin! Alla delarna i livet, familjen, musiken och barnmorskeblivandet, ger mig en helhet jag aldrig kunnat drömma om. Det är rätt fantastiskt att det kan bli så!

Här på bloggen kommer jag att skriva om allt möjligt; musik, omvårdnad, litteratur, medicin, filosofi, livet och allt annat. We’ll see…

Kolla in Sagmeisters föreläsning här:

http://www.ted.com/talks/stefan_sagmeister_the_power_of_time_off.html

Over and out!

Em